Jag är allergisk mot bortförklaringar. Vill inte bortförklara någonting, snarare ta bort bortet och bara förklara. När livet går på högvarv och du vet att 50% av de fyra tårtbitarna ditt liv just nu består av är perfekt och precis som du vill ha det. Resterande del är långt ifrån dålig men kanske inte precis som du vill ha det.
Så lever jag, och har så gjort i några månaders tid. Jag håller ihop med den människa vars trygghet får mig att vara övertygad om att saker och ting händer andra - aldrig oss. Jag har efter många om och men skrivit fodervärdsavtal på världens ljuvaste valack, 4 år ung efter Ludwigs Champion vars personlighet och lynne gett mig sådana moderskänslor för denna unga oslipade diamant att jag aldrig vet om jag kommer kunna släppa honom ifrån mig. Jag har ett nytt jobb. Jag får ge människor med funktionshinder en meningsfull vardag, vara ett stöd och en hjälpande hand i deras vardag - dra en del av deras lass då de kört fast. Och det känns fint, att ha tid för dem - och att det får ta tid.
Nu saknar jag vänner. Jag kommer på mig själv med att knappt umgås med folk jag känner, kanske någon gång ibland, en snabb lunch innan jobbet börjar eller kanske över en ridtur. Inte för att det inte fungerar - det är bättre än inget. Men jag vill ha kvällar som aldrig tar slut, kramar och skratt och ett glas vin eller två. Och samtidigt vill jag tjäna alla pengar jag kan tjäna. Kanske man ska inse att man inte är mer än mänsklig. Men, jag lovar att nästa gång vi ses du och jag - så ska jag krama dig som om den kramen vore den sista.