Ulrik gjorde min dag idag. Han är lite mer än ett år och kan knappt några ord. Idag har han sprungit fram till mig, var jag än har befunnit mig. När han var så kramgó slogs jag av tanken att han kanske var kall. Sagt och gjort, "nu måste jag minsann klappa honom på kinderna och sticka in två fingrar innanför hans halsluva för att se om min misstanke stämmer" tänkte jag och kände efter. Ulrik började gapskratta så tårarna rann, så kittlig var han på halsen. Sen ville han inte släppa taget om mig förrän han skulle gå hem.

Jag trivs. Jättejättebra faktiskt