Igår var en av mitt livs absolut längsta dagar. Begravning för finaste morfar, och jag hade aldrig trott att jag skulle tycka att det var så otroligt svårt som det faktiskt var att sitta där och titta på kistan, alla fina blommorna och lyssna på allas "sista hälsningar" till honom. Simon höll mig i handen hela tiden och tårarna bara sprutade, trots att vi satt där allihopa kände jag mig på nåt vänster så ensam. När jag kom hem åkte jag och träffade Linn1 & Rebban en sväng, om jag ändå visste vad jag skulle göra utan dem..


Idag har jag jobbat, första dagen av tre på en riktig mördarhelg