Igår jobbade jag, 7-16, det blev en dag som innehöll det mesta man inte önskar ska ske då man jobbar inom vården. Jag har aldrig, i hela mitt liv, varit så matt som jag är nu. Jag hänger inte alls med varken fysiskt eller psykiskt. Efter mardrömsstarten på v. 29 kom mamma och hämtade upp mig och vi styrde mot Umeå. Efter en natt i en extremt skön säng och en grym frukost har vi idag hälsat på Melton som jag varit utan i 10 månader. Hon mår som en prinsessa och det bästa med dagen var att jag fick rida henne en stund. Det kommer jag leva på länge, min första och enda alldeles egna ponny.