Fick mms av mamma igår, på pappa och Melton. Mamma, pappa och hundarna är ute och åker husbil under en veckas tid och igår var dom alltså förbi i Umeå och klappade pållan som myser på bete.

 

Jag förstår inte var de 4½ åren som jag fick med Melton tog vägen. Det bästa, såhär i efterhand, tycker jag var att det bara sa klick och att mamma och pappa förstod att jag inte tjatade efter vilken häst som helst, jag ville ju rädda Melton från att hamna fel någon annanstans. Jag var inte lovad någon ponny när Melton dök upp utan det vi hann göra medan hon stod på ridskolan fick jag använda som bevis på att jag verkligen kände mig redo för en egen häst som jag kunde bygga upp ett förtroende med.

 

 

Här är en bild från våran allra första hopptävling tillsammans. Bestämde mig i sista stund för att göra ett försök då hoppträningarna gått okej på slutet. Jag minns så väl att jag fick ett sjå att komma ihåg hur banan var då hon kutade som bara den och dessutom hoppade med världens glädje. Vi kom tvåa och jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så jävla stolt som jag gjorde då.

 

När jag precis fått Melton stannade hon och tittade på precis allt, och det värsta var att hon sprang fortast möjligt mot hindren för att sedan tvärnita då en annan trodde att hon aldrig skulle hinna stanna. Så skräckblandad förtjusning för oss båda var hoppträningarna det första året. Hon såg dock alltid så lycklig ut med öronen spetsade framåt. Världens gladaste, snällaste häst som dock var så grymt svår att rida ihop.

 

Tack snälla mamma och pappa, för det finaste jag någonsin fått